Vad är det med dessa små människor som kallas barn? Det är någonting jag inte kan sätta fingret på som får mig att, jaa, inte förstå mig på dem. Jag skulle aldrig påstå att jag hatar barn, men att jag gillar barn skulle jag heller inte påstå. Dock måste jag nu påpeka att med barn menar jag inte själva individen, utan hela konceptet. Platoniskt sagt arkitypen av barn. Jag kan inte kommunicera med barn. Jag har aldrig kunnat göra det och kommer aldrig att kunna göra det. Nej, jag har inte försökt. För att det känns så omöjligt och framförallt löjligt.
Dessvärre tycker jag ändå att barn är mycket underskattade. Barn är inte dumma. Barn förstår mycket mer än vi, ibland alltså. De ser bara alltihopa på ett helt annat sätt. Om man tänker på det här sättet så förstår jag mig kanske t.o.m. lite väl bra på barn. Skulle jag våga påstå iaf. Det här märkte jag först idag då jag var hemma hos föräldrarna och där var ett nioårigt barn + dess föräldrar på besök. Min mor pratade med det nioåriga barnet som om det vore en baby. Inte nu direkt, men ändå underskattade hon honom riktigt brutalt. Det var hemskt att se på. Jag förstod precis vad ungen tänkte, kommer nämligen själv också ihåg då tantor kittlade en och sade "kanske du lämnar hit med mig" medan de ansåg att jag tyckte det var roligt, men vågade inte medge det för att jag skulle låtsas vara äldre än vad jag är. Om en av dessa tanter mot förmodan läser min blogg så kan jag meddela er följande: Nej, din jävla hagga. Jag tyckte verkligen inte att det var roligt och jag var lite väl mogen för sådant. Vad skulle du säga om jag kom och ropade i ditt öra något i stil med "MEN HEJ TANT! VAD PIGG OCH KRY DU FORTFARANDE VERKAR FÖR DIN ÅLDER. DET ÄR JAG, DU KOMMER VÄL FORTFARANDE IHÅG MIG! OM DU INTE KOMMER IHÅG MIG SÅ MINNS DU SÄKERT MINA FÖRÄLDRAR. JAA, VISST I VÄRLDEN MINNS TANTEN MIG. HUR HAR HÖFTERNA VARIT?" etc. Det skulle säkert uppskattas.
På kvällen hade jag också att göras med barn. Det tar i genomsnitt tio minuter för mig att få huvudvärk då jag är i samma rumm som barn. Nej, det var inte ett bildligt uttryck, jag får faktiskt huvudvärk. Vad kan det bero på? Att jag är en ond människa? Att jag är bitter för att jag själv inte kan få barn? Nej. Inte alls. Det är bara det faktum att barn inte är min grej. Tyvärr ser samhället det som någonting hemskt, men jag vill fortfarande påpeka att jag inte har någonting emot människor som skaffar barn, eller barn sådär i allmänhet. Dom behövs. Dom är smarta. Men att ha att göras med dem. Gud nåde mig. Och hur är det med alla icke-singla heterosexuella män som inte klarar av barn? Hur bemöter samhället dem? Och framförallt: Varför är en kvinna genast ett monster om hon inte gillar barn?
Nästa inlägg kommer att handla om hur jag inte gillar åldringar... Nej, skämtade bara. Jag gillar faktiskt åldringar väldigt mycket. De får mig alltid på bra humör och de uppskattar gammal hederlig artighet.
Lite moral och artighet skulle någon faktiskt inte dö av.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti