Överreagerar jag? Överreagerar jag på allt nuförtiden? På saker som sker? På människor som möts? På trevliga människor? På saker jag känner? På saker som den andra gör? Finns det någon där ute? Vad var hela fredagskvällen om? Varför får jag inte längre tiotals meddelanden till inkorgen varenda vecka? Men det var endast två dagar sedan, kanske jag överreagerar. Jag överreagerar så att jag kräks.

Länge sedan sist.

Det är verkligen länge sedan sist. Nu tror jag också att jag mestadels skriver för att undkomma sportande. Har nämligen lovat mig själv att röra på mig x-antal gånger i veckan och idag är en sådan dag.

Senaste tiden har jag jobbat och studerat och spelat och varit allmänt hysterisk. Jag har haft allt för mycket att göra. Nu har jag bestämt mig att jag inte ska fortsätta på kiosken, det blir för mycket. Det visade sig nämligen att Stora G, det vill säga Gradun faktiskt innehåller lite jobb. Lite. Öhm.

Föreläsningarna har börjat igen (tänkte redan skriva Skolan, men sedan kom jag ihåg hur mycket jag hatar då folk kallar ett universitet för skola. Det är helt skilda saker. Helt.) Hur som haver så har det av någon orsak funnits stolpspark på varenda föreläsning. Människor som anser sig vara så himla smarta att dom ska kommentera precis allting, fastän det är inte så mycket värt det dom säger. Som exempel kan jag nämna hur en påpekade att Apple har blivit liksom en image-grej. Tänka sig Sherlock. Jag har tusen gånger haft lust att stiga upp och skrika. Det här är alltså på engelska-föreläsningarna. Resten är ännu värre. Magisterprogrammet jag börjat på är super, men tyvärr var jag inte den enda som började. I samma kulle är nämligen en lattemorssa. Hon har ungen med sig på varenda föreläsning. Den skriker och har sig och hon har inte förstånd ens till att gå ut i korridoren med den. Jag har lämnat föreläsningssalen x-antal gången tack vare ungen. Det är ingen point i att vara där då man inte får någonting utav det, förutom sönderslitna nerver.

Annars har allt gått bra. Jag fick faktiskt inskickat ett bidrag till en novelltävling, en jävla stor sådan. 10 000 tror jag första priset var. Herregud. Det är en novell ur novellsamlingen jag jobbar på. För tillfället är jag ungefär på sida 90. Så det går ganska bra. Sju helt färdiga noveller redan och många på hälft. Hoppas att få knaprat ihop ca. 15 noveller. Så det är under hälften kvar.

För att ha någonting att skriva om i ett senare skede också så får det lov att vara nu. Tack och adjö.

Lokalproducerat mat

Det är så mycket tal om lokalproducerat mat.

Det är liksom trendigt att köpa lokalproducerat lingonsylt, lokalproducerade hallon, lokalproducerat det-ena-och-det-andra. Det får mig att kräkas. Om du ska köpa lokalproducerat så köp exempelvis kött och sådant. Men bär?

Om du vill ha lokalproducerat bär kan du likväl plocka dem själv. Det är Lokalproducerat med stort L. Skyll inte ifrån dig nu med att du bor i centrum och har inte bil etc. Det behöver du inte. Hoppa på en buss och hoppa av vid en skog och börja gå runt och plocka. Om du inte har nerver till det så tycker jag du kan gå och prata med någon...

Hur som haver så plockade jag idag två ämbare med lingon och två ämbare med svamp! På en kväll! Hur lätt är inte det?

Sommarens slut

Första höstdagen kom precis som planerat. Jag är rentav nöjd att det är höst. Det innebär nämligen att jag får använda min splitternya höstjacka!

Som ni vet sker det under alltid om hösten och den här gången var det ingenting mindre än att jag hade fått en tvåa (2) i filosofitentamen. Det är väl inget under egentligen, jag brukar oftast vara mycket missnöjd då jag ser tvåor som tentresultat. Nu är saken annorlunda, mest beroende på att jag enbart läste Sofies värld till tenten. Till råga på allt så får jag studiestöd för Juli tack vare tenten!

Så nu är jag glad och ska läsa Tove Janssons Sommarboken. Tycker att den är mycket vacker och att hon verkligen lyckast med illustreringen. Omslaget på upplagan jag har ser ut på följande sätt:



Så vackert! Är riktigt tagen av omslaget och måste mellan varje kapitel (som är kortkorta) ta en titt på den!

Onkelskruttet fortsätter på samma tema:

Det här är någonting han hörde på en fest:

Person A: Men T, jag visste inte att ni ens hade förlovat er! Var har du förlovningsringen?

T: Den är i en byrålåda. Min man tänkte att vi stora människor också har rätt så tjocka fingrar så han hade köpt en alltför stor ring, dessutom är mitt jobb sådant så jag inte riktigt *T avbryts av sitt barn*

Barn: *_MYCKET_ HÖGT och t.y.d.l.i.g.t. framför hela släkten* INTE ÄR RINGARNA I NÅGOT SKÅP! KOMMER DU INTE IHÅG DÅ DU BLEV ARG PÅ PAPPA OCH SLÄNGDE DEM I SJÖN!?

Sanningen kommer alltid från barn.

Om dessa små människor.

Vad är det med dessa små människor som kallas barn? Det är någonting jag inte kan sätta fingret på som får mig att, jaa, inte förstå mig på dem. Jag skulle aldrig påstå att jag hatar barn, men att jag gillar barn skulle jag heller inte påstå. Dock måste jag nu påpeka att med barn menar jag inte själva individen, utan hela konceptet. Platoniskt sagt arkitypen av barn. Jag kan inte kommunicera med barn. Jag har aldrig kunnat göra det och kommer aldrig att kunna göra det. Nej, jag har inte försökt. För att det känns så omöjligt och framförallt löjligt.

Dessvärre tycker jag ändå att barn är mycket underskattade. Barn är inte dumma. Barn förstår mycket mer än vi, ibland alltså. De ser bara alltihopa på ett helt annat sätt. Om man tänker på det här sättet så förstår jag mig kanske t.o.m. lite väl bra på barn. Skulle jag våga påstå iaf. Det här märkte jag först idag då jag var hemma hos föräldrarna och där var ett nioårigt barn + dess föräldrar på besök. Min mor pratade med det nioåriga barnet som om det vore en baby. Inte nu direkt, men ändå underskattade hon honom riktigt brutalt. Det var hemskt att se på. Jag förstod precis vad ungen tänkte, kommer nämligen själv också ihåg då tantor kittlade en och sade "kanske du lämnar hit med mig" medan de ansåg att jag tyckte det var roligt, men vågade inte medge det för att jag skulle låtsas vara äldre än vad jag är. Om en av dessa tanter mot förmodan läser min blogg så kan jag meddela er följande: Nej, din jävla hagga. Jag tyckte verkligen inte att det var roligt och jag var lite väl mogen för sådant. Vad skulle du säga om jag kom och ropade i ditt öra något i stil med "MEN HEJ TANT! VAD PIGG OCH KRY DU FORTFARANDE VERKAR FÖR DIN ÅLDER. DET ÄR JAG, DU KOMMER VÄL FORTFARANDE IHÅG MIG! OM DU INTE KOMMER IHÅG MIG SÅ MINNS DU SÄKERT MINA FÖRÄLDRAR. JAA, VISST I VÄRLDEN MINNS TANTEN MIG. HUR HAR HÖFTERNA VARIT?" etc. Det skulle säkert uppskattas.

På kvällen hade jag också att göras med barn. Det tar i genomsnitt tio minuter för mig att få huvudvärk då jag är i samma rumm som barn. Nej, det var inte ett bildligt uttryck, jag får faktiskt huvudvärk. Vad kan det bero på? Att jag är en ond människa? Att jag är bitter för att jag själv inte kan få barn? Nej. Inte alls. Det är bara det faktum att barn inte är min grej. Tyvärr ser samhället det som någonting hemskt, men jag vill fortfarande påpeka att jag inte har någonting emot människor som skaffar barn, eller barn sådär i allmänhet. Dom behövs. Dom är smarta. Men att ha att göras med dem. Gud nåde mig. Och hur är det med alla icke-singla heterosexuella män som inte klarar av barn? Hur bemöter samhället dem? Och framförallt: Varför är en kvinna genast ett monster om hon inte gillar barn?

Nästa inlägg kommer att handla om hur jag inte gillar åldringar... Nej, skämtade bara. Jag gillar faktiskt åldringar väldigt mycket. De får mig alltid på bra humör och de uppskattar gammal hederlig artighet.

Lite moral och artighet skulle någon faktiskt inte dö av.

För tillfället är jag lite småbesatt av elefanter (uttal: [ilifantta] ) och vackra mönster.



Novellsamlingen håller på att forma sig. Har väl fem noveller så-gott-som-klara nu. Det kvarstår väl typ tio då? eller hur blir det?

Efter ett 1-års paus så blir det spelning med progbandet. - ett stycke gitarrist och ett stycke basist + ett stycke ny basist. Vi gick alltså en gitarrist på minus. Satan också.